3 lååååååånga mil

Jag gjorde det!
Jag gjorde det!
3 mil under 3 timmar. Lycka!!!

Nummerlappen

Jag hade som intention att följa ett träningsupplägg som jag skrev om tidigare här. Det gick bra till dess jobbet började. Trots allt var det ändå bra att ha ett upplägg. Jag sprang några gånger till jobbet per vecka och höll fast vid programmets långpass på helgerna.
Så kom då 24 september.
Alldeles för outsövd, för nervös=hade ätit dåligt sista dagarna, men hyfsat tränad stod jag på startlinjen. Sol, lagom varmt och knappt någon vind. Syrrans bästa musik i lurarna. Mina favvo springkläder var på. Sköna sköna Nike lunar eclipse på fötterna.
Jag hade kört passiv uppvärmning enligt eget påhitt, alltså dubbla eller tredubbla lager kläder och vinter mössa men inte så mycket annat. Varm var jag definitivt. Rätt så nervös. Pirrrrrrr....

Pang!

Passiv uppvärmning

Iväg sprang jag och alla andra. Första 5 km var det trångt. Mellan 5 och 20 km gick det lätt, sprang som aldrig förr. 20-25 km fick jag verkligen jobba med positiva målbilder för att hitta springet i benen. Så kom den fruktade backen. Jag hade bestämt mig för att gå uppför Abborrbacken eller Mördarbacken som tidningarna skrev. Bra beslut! I backen stod älskade Maken och langade avslagen cola, gel och vatten. Klart välbehövligt. I backen fanns även världens bästa heja-klack: mina fina tre killar, Axel, Gustav och Olof och goa kusinerna Tua och Heada sprang med mig, gjorde high five med mig och de ropade allt vad de orkade: Hejja Mamma, heja Moster Mia!!! Minstingen Olof ramlade i backen men fortsatte heja liggandes. Jag hade aldrig tagit mig upp utan det stödet. Blir fortfarande rörd när jag skriver. Uppe i backen började jag springa igen. Då kom krampen i låren! På framsidan?! Fy bubblan. Fick stanna fyra gånger och strecha. Tog mig sedan blandat gåendes/springandes uppför Karins backe som kändes lika mördande som Aborrbacken. Sen 1 km kvar, där står härliga syster yster Jenny och ropar halsen av sig så jag kommer imål. Jag hittade även sista reserven för att springa fort in på upploppet.

I mål före blodsockerfallet

I måååål på 2.56:24.
Så skönt!

I 10 minuter efter mål gick jag som i trans. Lycklig. Lättad. Sen kom blodsockerfallet, låg ner i en timma och fick i mig små klunkar vätska och banan, tog mig sen upp och drack blåbärssoppa. Fick sen igång kroppen igen.

Lagom till mina klassiker kompisar kom i mål var jag bättre iallafall. Lycka att ha gjort det. Första 20 km gick fin fint vilket även syns på tiderna men sen så....
Hade säkert behövt hålla mig till hela träningsupplägget om jag skulle kommit ner mot 2:45. Kanske gör jag om det men bara kanske, just nu är jag mest nöjd med att ha gjort det. Nöjd med att genomföra något som var lite mer än vad jag nästan fixade. Grymt skön känsla, kriminellt bra som mina grabbar sa när jag såg dom efter mål.

Dagen efter sprang Anna på fina 46 minuter på milen, hon har verkligen fått tillbaka springet i sina långa snygga ben!!

Bästa super trion som gör klassikern!

Systerkärlek
Mia